Warning: Use of undefined constant _FILE_ - assumed '_FILE_' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /customers/1/9/3/enkoppkaffe.se/httpd.www/wp-content/plugins/easygravatars.php on line 14 januari, 2009 | En kopp kaffe

Archives for januari 2009

Vad mannen tycker

Jag är åter i bloggvärlden… Tack alla ni för kommentarerna i föregående inlägg, det värmer. Många säger idag… Jag minns inte hur du såg ut för ett år sedan. Minnet bleknar och även hos mig måste jag säga. För tittar jag på bilde där jag är stor så kan jag knappt minnas något från den tiden. Eller så är det de att jag har förträngt det, och gått vidare  med livet, men NU som normalviktig.

Jag får även ofta frågan irl och här på bloggen vad mannen min tycker om det hela…. Till inlägget igår så lämnade han en underbar kommentar, som jag även besvarade:

Precis så är det… Jag har gjort min resa utan gnäll, jag har haft/har en underbar familj som har ställt upp på mig hela vägen och jag känner att jag har haft deras stöd till 110%. M;en får heller inte glömma alla mina vänner, ni här som läser min blogg samt de jag har irl. Alla ni har gjort denna viktresa behaglig och skonsam. Jag har vuxit ur mitt skal, jag är stark och jag tycker helt enkelt att livet är underbart att leva.

 

54 semesterdagar

Antingen är det segt härinne, 
eller så är det helt enkelt jag som är seg..

Film.. Mys.. levande ljus.. godis.. Behöver jag säga mera ? Tänkte väl det… Underbart med andra ord. Mer av den varan ? .. Ja tack!

Sätter mig under köksfläkten, tänder en cigarett.,. och nej, jag känner mig inte alls misslyckad för att jag inte kämpade tillräckligt väl med att sluta röka. Satt och funderade över livet i helhet och jag kunde inte annat än att känna mig hel som människa, och dessutom så stark som person.

Tar och öppnar lönekuvertet… Nu visste jag redan vad jag skulle få i lön, eftersom vi har ett bra datasystem på jobbet som gör att jag kan se min preliminära lön redan den 15:e varje månad. Men jag såg något annat på mitt lönekuvert som fick mig att drömma mig bort. Jag glömmer det ofta, att titta alltså.

Men så såg jag det…. där nere i på specifikationen står det.. Antal semesterdagar: 54… Att jag har dessa dagar är inte svårt att fatta. det går bara helt enkelt inte att plocka ut semester på vår arbetsplats. Det finns inga ersättare.

Men varje gång jag blir påmind om att alla mina semesterdagar, kan jag inte låta bli att tänka mig på en strand i ett varmt land..  Vad gjorde man utan drömmar ?

Nya jobbet

WoW.. första dagen som jag har en lugn dag sedan jag gick på min långledighet…. O vad skall man då hitta på ? Städa, är ett måste.. men vill jag ? Ja det är en annan sak. Får se vad det kan bli.

Nya jobbet… Ja jag var ju där i Tisdags, jag träffade den nya chefen, samt fick en rundvandring på den avdelningen som är färdigbyggd. Allt såg bara sååå bra ut. Jag längtar ännu mer nu!! Det var sagt att de sökte 6 nattpersonal, istället lär det nog bara bli 5 stycken för att det skall kunna bli de tjänstgöringsgraderna man vill ha.

Vad problemet var att det var 9 stycken sökande till natten…. 4 kan inte få jobbet, frågan är vilka av dessa 4 stycken ? De kommer att gå på hur många år man har varit anställd. och hur jag ligger till där har jag ingen aning om då jag inte känner de som har sökt. Förutom de andra två från min arbetsplats och de två har mindre anställningsår än vad jag har. Nåja… det ger sig!

Ingen blir utan jobb….. det finns en massa lediga tjänster på dagen, men frågan är.. Vill jag jobba dag ?

Vad händer hos er idag ?

Dränka mina sorger

Hemma….. Bilen är kvar på Volvo, så här blev det…

En kostnad för att fixa till fönsterhissarna lär gå på ca 6000 kr *suck* och grejen är, när kommer nästa problem, nästa kostnad eftersom bilen inte har annat än varit på verkstad hela tiden.

De på Volvo var tillmötesgående… Bilen är kvar, de forskar runt för att se om det kan finnas någon slags garanti på fönsterhissarna.. Under tiden fick jag av han som sålde bilen av mig en annan bil att låna under tiden, så jag slapp kostnaden av att hyra en bil. Tacksamt!

Skall jag byta bil.. ja det är frågan….. NU är det så att värdet på bilarna har sjunkit drastiskt, bilen är inte ens värd det vi har kvar på lån på den. Så skall jag byta bil så måste jag betala för den vi har idag… Pengar som jag egentligen inte har… kan iofs skrapa ihop. Men då lär jag inte kunna göra en armplastik i år. Och byter jag inte så får jag ändå betla 6000 kr i reparation och när kommer nästa smäll på reparationskostnad ?

Jag tror jag tar och dränker mina sorger i kaffe.. 
en hel balja är nu klar!

Mycket att fundera över… men det är som att välja mellan pest eller kolera….. Jaja, mannen skall säga sitt med. Förstår ni att man blir trött på skiten ? Någon som vill göra mig sällskap till kaffet ?

Nä men känner jag dig ?

Lite grus i ögonen… men det avhjälps med kaffe. Godmorgon på er oxå! Söndag, och inser att jag har tackat ja till att jobba extra ikväll på jobbet. Känns okej, då det är 16-21 endast och jag har ändå flera dagars ledighet kvar sedan.

Det jag då drar mig för är den rutan som inte vill sig upp och jag är tvungen att ha bilen 1.6 mil till jobbet och samma väg tillbaka *brr* kallt, jag vet. Inte funkar det heller att täcka för rutan, ja då ser jag ingenting och blir då en livsfara i trafiken.

Något som händer nästan dagligen nu…

Igår träffade jag en bekant, en bekant som jag ändå har träffat en hel del ggr… När jag hejar och pladdrar på säger hon helt rakt ut, ”nä men känner jag dig” händer ofta att det blir så med dem jag träffar, då brukar de ändå känna igen mig efter en stund. Men denna tjejen, hon kände inte ens igen mig trots att jag sa vem jag var och förklarade att jag har gått ner nästan 59 kg. Ja hon visste ju till namnet, men hon hade väldigt svårt att koppla ”lilla mig” till just mig.

Likadant på Trettondagsafton, ja ni minns att jag var ute och dansade till Flamingokvintetten.. där träffade jag en kille som jag känner väl, han är ett ex till min syster.. vi har även varit på en stockholmsresa över natten (systern, killen, jag och min gubbe) I vilket fall som helst så kunde inte killen smälta att det var jag.. När jag sa vem jag var så backade han ett steg bak och sa.. Nää, jo sa jag och ”pladdrade vidare”.. Han backade ytterligare ett steg bakåt och sa nää. Till slut när han skulle smälta detta så tittade han uppifrån och ner som en besatt och sa: ”Ursäkta jag kan inte sluta titta, jag fattar inte att det är du”

Ibland jättekul, men just nu börjar jag nästan tycka att det är lite hal-jobbigt, men jag kan ju inte sluta hälsa på folk för det… Iofs vissa kanske man vill vara osynliga för och de hejar man inte på, det är liksom ingen förlust eller oförskämdhet eftersom folk inte känner igen mig ändå..