Etikettarkiv: Frågor – Svar

Har fått två frågor som jag tänkte jag skulle besvara i ett inlägg här, finns säkert fler intresserade av viktoperation som kikar in här och undrar samma sak.

———

Hejsan! Jag undrar bara en sak ang. din op. Jag trodde inte man kunde äta så stora portioner efter op. Att man bara kan äta ett par tuggor. Eller finns det olika op, så jag tar fel. Maten ser ialla fall mkt läcker ut!!
Kram Ulrika

Många tror att man inte kan äta så mycket som viktopererad, jag skulle vilja säga att det är en myt. Man kan äta ”normalportioner”, ja kanske inte till en början direkt efter operationen, men ett tag efter.. för mig är det snart ett år sedan jag gjorde operationen och jag tycker mig idag äta just den mängd som jag anser vara normalt, så som jag skulle ha velat äta förr (innan operationen) Dessutom så kan jag äta vad som helst, men väljer jag sådant som är stabbigt för magen som ex pasta, ja då kan jag bara äta en mindre portion än vad jag anser vara normalt.

———-

Måste få komma med en fråga, dina måltider ser alltid goda ut. Men jag kan inte minnas mej att jag sett någon potatis eller ris. Kan du äta det utan problem nu? Hur är det med couscous?

Jag äter både potatis och couscous, men inte så mycket av det. Man anpassar sig en del efter vad familjen äter med. Men potatis, det kan jag säga att jag längtar en massa efter det och då ställer jag mig och fixar till det oftast när jag är själv. När vi använder potatis när hela familjen skall äta så brukar det oftast vara potatismos (sonen är tokig i det)! 

———-

Sedan vill jag säga till alla som skriver här… i 2 dagar nu har jag fått en del kommentarer som det inte finns någon avsändare på. något som får mig att leka dektiktiv, jag undrar ju givetvis… så ni som är inne och skriver, kolla om erat namn och bloggadress finns med i er kommentar när ni skriver. Ja ni som ingen blogg har kan ju omöjligtvis skriva in det

Oja jag är vaken…. !

Det blev ingen uppdateringa här sedan jag gick och la mig igår morse så ni tror väl kanske att jag har sovit i ett helt dygn. Men nej då…. Jag satte mig och tittade på film och pysslade hela kvällen igår. Samt försökte att stoppa i mig mat gång på gång…  Hade ingen lust alls att ta datatid eller att vara social på något sätt.

Ewa frågade mig här i bloggen igår:

hej på dig igen… får börja med att gratta till viktnedgången. Så himla kul för dig tycker jag. Måste bara fråga en sak, eftersom jag ju gjort samma operation som du. Går du alltid bara ner? Jag frågar eftersom jag faktiskt ökar i vikt vissa dagar ibland ända upp till en vecka för att sen minska igen och då lite mer än förra gången. Jag gjorde operationen några månader senare och har gått ner runt 44 kilo och har idag drygt 15 kvar, men som du också skriver så är ju inte denna vikt upp till mig utan upp till min kropp och mage. Är helnöjd om jag inte går ner ett kilo till men är naturligtvis jätteglad om jag får ta mina överviktskilon som jag har kvar också.

Så kul att få frågor…. Så fråga på. Grattis själv till din viktnedgång, du har ju själv kommit enormt långt och jag förstår just den känslan att man är nöjd även om man inte går ner ett kilo till, så har jag känt under en lång tid. Men jag fortsätter att gå ner… Och ja… jag har gått ner hela tiden, jag har inte ens en enda gång stått på platå som är ganska vanligt att man gör när man går ner i vikt oavsett operationen eller inte.

Därför är jag ett frågetecken om att det fortfarande går lika fort, men det är som du säger.. det är kroppen som bestämmer nu viken slutvikt jag skall ha och inte jag, även om en BMI-lista säger att jag har 5 kilo kvar att gå ner. Kroppen kanske säger 0 eller rent av 10 kilo istället för 5 kilo. I mitt huvud vill jag max gå ner dessa 5 återstående kilona.

När min resa påbörjades så hade jag som mål att bli normalviktig… men jag själv trodde inte att det skulle vara en möjlighet utan att jag faktiskt skulle få brottas en hel del med de sista kilona. En tanke var även att jag ville bli klar med min viktresa innan detta årets slut. Något jag visste att det är ett högt mål. Men som det ser ut nu så klarar jag det med galans.

Fick en kommentar för några dagar sedan.. Tyvärr så gav du ingen länk tillbaka till dig zara, så det blir att svara dig här i ett inlägg.

Kommentar av ”zara” (zarasida): hej hej måste fråga dig går du fortfarande ner i vikt? jag skall nog göra en sådan operation men är lite rädd för hur allt går till….

Jag kan säga att jag får denna frågan ofta ställd till mig både här på nätet och irl. Jo jag går fortfarande ner i vikt, inte med en rasande fart, men tillräckligt fort med tanke på hur mycket jag har gått ner och hur länge min resa har pågått.

Den sista veckan blev det 0.5 kg och det tycker jag är mer lagom. Jga har en vikt idag på 74.1 kg och jag känner mig nöjd om jag nu skulle sluta att gå ner i vikt… Tror att jag kommer att gå ner ett antal kilon till… Kanske min slutvikt kommer att ligga på runt 65 kg, mindre än det vill jag absolut inte väga. Så idealet för mig och mina egna tankar ligger någonstans mellan 65 och 70 kg med mina 163 cm.

Tänkte besvara en fråga som jag fick innan idag på min hemsida.. Citerar Nina: ”Vilken otrolig förändring. Förstår att det måste kännas helt underbart för dig. Du är en kämpe Jeanette. Beundrandsvärt. Du .. jag har hört en del nämna att med stor viktminskning så hinner psyket inte riktigt med omställningen. Tänker på det här med sättet man betraktar sig själv på. Självkänslan. Har du märk av det nåt? Vore intressant att höra.”

Kan börja med att säga att innan operationen så fanns det dagar som jag inte ens upplevde mig som fet och stor. Jag var i en slags förnekelse. Sedan fanns det dagar då jag inte orkade att se på mig själv i spegeln. Vågen skall vi inte tala om, det fanns en period då jag inte ens ägde en våg under tre års tid. För faktiskt så finns det en hel del vågar som endast väger upp till 120 kg, jag vägde ju mer än det så när jag kom ur min tre-års-hatar-våg-period så fick jag köpa mig en våg som klarade att väga upp till 150 kg.

Det var nog en av de anledningarna som jag tog steget till operationen, jag kände att jag hade kommit fram till en punkt i mitt liv där jag inte kunde leva i förnekelse längre, jag var tvungen att ta itu med mitt liv, se mig som jag är. På något sätt så kände jag redan där och då. Jag är stor, jag är överviktig! Efter den dagen har jag endast haft den tanken.

Idag, tre månader efter operationen och 28 kg lättare, så vet jag att jag är inte så stor längre, jag är lättare, fast jag är fortfarande överviktig. Jag har ju ungefär lika mycket till att gå ner som jag redan har gått ner. Vissa dagar kan jag känna mig jättesmal, fast jag inser att det är jag ju inte riktigt än. Att jag har gått ner dessa kilon så snabbt har varit som en ”lyckorus” stunder då jag knappt tror att det är sant. Va f*n det var ju egentligen ca 20 år sedan jag var normalviktig. Om 30 kilo är jag det igen.

En känsla som är överväldigad… samt en tanke som dyker upp ofta, jag kommer aldrig att hamna där!! Jag menar att jag har glömt bort hur det är att vara normalviktig, på ett sätt som jag fortfarande kommer ihåg det. 3 månader har gått och jag har egentligen under de tre månaderna haft fullt upp så jag har knappt hunnit tänka känns det som. 

Jag har ett tips som jag ofta gör däremot.. fast jag har fullt upp i mitt liv och på jobb.. och det tror jag är något som har hjälpt mitt psyke och det är att jag speglar mig ofta.. Jag tittar grundligt på mig själv och jag själv känner mig allt starkare och starkare som person, även om jag tyckte mig känna mig stark innan operationen med.

Det som jag tänker mycket på och det som kan få en törn gällande mitt psyke är allt fett som hänger när jag tittar på mig själv. Nu hade ju jag en hel del häng redan innan operationen så att det hänger mer nu är jag kanske inte så chokad över, men när jag tittar på det så kommer känslorna: Hur har jag kunnat misshandla min kropp till det här.. Hur kunde jag låta det ske!!

Just de tankarna är jobbiga. Men då försöker jag rycka upp mig och se på mig själv med andra ögon och säger till mig själv.. Vad jag är duktig, jag är en riktig kämpe och jag är en underbar person, jag är unik.

Finns många som har gjort denna operationen som går in i down-perioder, då de inte äter för att de fortfarande känner att de är stora, jag vet inte om jag kommer att hamna i en sådan period, men än så länge har jag inte det och jag skulle vilja säga att jag lever fortfarande i mitt lyckorrus. Jag vet inte om det kan bero på att jag har accepterat mig själv som jag ser ut eller om jag lever fortfarande i förnekelsen att jag är stor. Känslorna är så många så det är svårt att urskilja dem åt från dag till dag.

Så med andra ord så har jag inga större problem med psyket ännu, men jag anar att jag kommer att få svårare och svårare att inse att jag faktiskt har gått ner en massa i vikt med mina nästkommande 28 kilon.

Det viktigaste är: Jag är nöjd med mig själv, jag mår bra både psykiskt och fysiskt. Jag förebygger mig själv till att acceptera mig som jag är och ser ut för att lättare kunna hantera ev down-perioder som jag vet kan komma.

Min dotter frågade mig idag hur mycket jag nu hade gått ner.. 23 kg sa jag. Men mamma går det inte lite för sakta nu eller ? Hon hade nog föreställt sig att detta skulle vara en mirakelkur.

Förklarade det att det är så individuellt från olika personer. Med mig får man ändå ta till hänsyn till att jag är kvinna och då dessutom hela 40 år. Då går det inte med en rasande fart som det gör med en som är yngre. Dessutom så är dte bara bra att det går lite saktare tycker jag. Då hinner hjärnan och kroppen att tänka till.

Då frågade hon, men du mamma.. OM det är så att du inte skulle gå ner mera i vikt än just dessa 23 kilo, ångrar du operationen då ? Ja vad skall man säga på det. Jag är ju inställd på att gå ner mina kilon, jag skulle väl kanske inte ångra själva operationen men jag skulle nog bli besviken och det ganska stort.

Nu tror jag ju att detta inte skulle ske.

Jag tror faktiskt ärligt med handen på hjärtat att denna operationen passade med ypperligt. Jag hade inga ätstörningar innan operationen, det jag egentligen behövde hjälp med var ju att jag vill äta mindre. För innan operationen åt jag nyttig mat men i stora mängder. Jag äter faktiskt detsamma nu fast då i mindre mängder så min hjärna skriker inte efter att få svulla i mig, den är nöjd efter en liten portion mat.

Först och främst vill jag gratulera Agneta, för hennes kommande viktoperation och tack så mycket för att du är min trogna läsare av denna bloggen.

Har fått ett mail av henne med lite frågor som jag tänkte besvara! *jättekul att få frågor, besvarar dem gärna*

Agneta undrar: Ska snart börja fasta, men började idag att ta dryck av typ nuttrilett vid två tillfälle , alltså hoppa över ngn måltid. Har druckit mycket lightdryck + frukt. Tror du att det kan vara en bra nedtrappning för mig för att förbereda sig för dryck till 100% ?

nett svarar: Absolut, jag tycker att det är toppen om du gör så.. Då blir inte övergången så märkvärd. Från det att äta mat till att andra dagen enbart fast kan kännas både i kroppen och på psyket, så om du börjar smått redan nu att byta ut ett mål så blir övergången lättare. Jag kan lova dig att när du väl börjar att fasta så kommer du att bli mer laddad inför operationen och du kommer att vara mer redo inför den än vad du är idag, även om man tror sig vara 100% laddad.

Agneta undrar:  Det där du skrev om väldigt torr hud, att det skulle bli så, kan du förklara det närmare ?

nett svarar:  Jadu Agneta, jag vet faktiskt inte varför det är så att vi (viktopererade) får torrare hud. Jag vet bara att det finns en hel del som får ännu torrare hud efter operationen, och har man då (som jag) torr hud sedan innan så blir det värre. Kan intyga och svara för mig själv, om detta.

Min hud var torr för några år sedan, men inte så mycket. För två år sedan hade jag stora problem med talgkörtlar som blev som bölder. Fick laseroperera bort en del men fick även börja med en medicin som heter Rouccatan, denna gjorde att min hud torkade ut helt och hållet. Efter den behandlingen så har min hud varit kaotiskt, har smörjt in mig flera ggr per dag.

Nu efter operationen så har den fortsatt vara kaotiskt, jag smörjer mig jämnt och ständigt. Nu måste man här ta hänsyn till att huden blir torrare just under denna årstiden. Jag hoppas bara att den inte skall bli värre än vad den är nu. Värsta stället för mig är ansiktet och fötterna.

Det bästa tipset jag kan ge är att smörja in huden med Nivea duscholja, eller Natusan duschgel. Det gör jag på kvällen, och på morgonen känner jag att huden inte är torr.

Har en fråga kvar från dig Agneta och det är vad man kan äta stressiga dagar. Tar detta vid ett annat inlägg!