Att få skriva

Det händer ofta att jag älskar dem. Orden.. Och det nedskrivna, då de flyter ur mig som pärlor från ett brutet halsband.. Faller ner på golvet under mattorna, mellan golvlisterna och bakom bordet i köket. Jag plockar upp dem och trär dem på nya band. Fast visst, det är ju samma gamla ord egentligen, utslitna och knappt formbara. Men jag behöver dem så väl, så jag sitter där och pusslar ihop dem till nya meningar och känner mig kreativ. Skrivandet för mig har alltid varit viktigt, jag går alltid redo med material i väskan, i hemmet, på semestern.

Visste ni att 97 procent av våra tankar är samma som de gamla, har jag läst…. Jag undrar ibland hur de tre procenten ser ut ?? Känner man något speciellt då tankarna är nya ? Kommer det upp små skyltar i huvudet som säger ”pling… en ny tanke” ? Men jodå…. visst har det hänt att jag har stannat upp och tänkt ”wow, det här var en alldeles ny tanke, den har jag aldrig tänkt förut”. Då rullar orden igen, fast på ett annat vis. Lugnare, tror jag. Inte alls som pärlorna. Men jag har dem där inom mig och är fortfarande noga med att få det bestående från en tanke ner till pennan, för att få det skrivna ordet på papper i mitt block.

Mitt forna jag.. 
Med mycket funderingar och tankar..
Idag.. Bara lite mer rynkor än då, okej, även några gråa hårstrån..
Men så mycket mer funderingar som då, men idag är de mer formbara..

Drömmen om journalistyrket fanns där inom mig hela tiden sedan barnsben, jag älskade att sätta mig vid skrivbordet på mitt rum, fatta pennan och få ner tankar. Dagbok skrev jag varje dag, drömmen om en skrivmaskin i tonåren resulterade i en röd blänkande sak som prydde mitt skrivbord fint. Bland alla mina andra fina kontorsdetaljer – material. Ibland visste jag inte om jag ville ha det just bara för att inredningens skull eller om jag älskade att skriva. Idag som vuxen vet jag bättre, jag älskade allt i ett sammanhang och gör det än idag även om jag inte titulerar mig som journalist, för den drömmen har bleknat.

Då och nu..

Barnasinnet tunnas ut en aning med åren.. 
Finns trots allt en gnutta kvar där, med påfyllning av mognad och visdom..
Det tar helt enkelt på krafterna att fylla år.. !

257 – 258 – / 365

En del av mig

Under en veckas tid har jag och mannen varit otroligt kulturella i vår egen stad. Det händer så mycket med No Limit och det fanns så mycket att se att vi har fått dela upp jagandet i omgångar, tror vi har sett allt nu men ändå känner jag mig inte riktigt ”klar” får nog bege mig ut igen. Garntokig som jag är så kan jag få det mesta att se ut som garn. I jakten på alla graffitimålningar här i stan under veckan så hittade jag just den på området Bockabyn (spökstaden) som fick mig direkt att tänka på garnnystan, nu tror jag inte att konstnären bakom målningen tänkte på detsamma som mig, men det är just det som är konst, man väljer att se det man vill se och man väljer sedan att tolka utifrån sitt eget sätt att tänka, bilden passar däremot bra på veckans tema i fototrissen.

En del av mig, bland en massa goa garnnystan 😉
Graffitikonstnären heter Ollio!

Fototriss – En del av mig

Att behöva stå framför kameran

Hör inte till vanligheten.. Då tycker jag hellre om att stå bakom kameran och leta efter motiv. Men nån gång är det bara ett måste att även ta ställa sig framför kameran. I Måndags, då jag var tvungen att skaffa mig ett nytt fungerande passerkort, det förra funkade fint under sina 5 år. Nu hoppas jag på fortsatta 5 problemfria år.

Utan detta kommer jag inte in i byggnaden,
inte heller in i andra låsta rum..

Så ja… Man får helt enkelt ”offra” sig.. 😉

Onsdagstema – Yes i can – Selfies

Jag är en Adidas

Min träningsform är promenader. Efter att ha testat många olika träningsformer så är det promenaderna som jag gillar och funkar allra bäst för mig. De får mig inte bara att röra på mig, de får mig att komma ut och andas in frisk luft, se naturen ur annat perspektiv. Där kameran är en ständig följeslagare och jag njuter av att få stanna upp i ögonblicket och njuta och fotografera tillfället. Ja det är min form det.

Jag har även insett att jag är en Adidas, det tog mig nästan halva mitt liv för att inse det. Det har köpts en massa promenadskor ”Tennisskor” genom åren jag har levt. Sedan min upptäckt kan  jag inte ens för mitt liv tänka mig ett annat märke. Det är som att gå på luft, det var även de som hjälpte mig då jag en gång i tiden råkade på hälsporre. Har jag fel sorts skor på mig så får jag ont när jag är i daglig rörelse.

2011 köpte jag mina senaste Adidas..
Köpte de på våren inför Vårruset 2011..
De håller ännu, och då är de väl använda kan jag säga..
Kvalité man verkligen inte klagar på.

Trots att de fortfarande går att slita på, kommer jag ändå att införskaffa mig ett par till..
Till den kommande och längtade våren vill jag ha nytt.
I år känner jag för ett par med en klatschig färgklick på mina fötter..

Får tillägga att min träningsform med promenader passar mig inte alls under vinterhalvåret.. Då ids jag faktiskt inte ut i kylan, det är en frusen själ bakom denna skärm som klankar ner en massa bokstäver till ord på tangentbordet här.. Jag vet vintern är vacker därute och jag håller med, men det är om jag får betrakta den genom fönstret på mitt promenadband i vardagsrummet. Perioder har det använts allt för sällan, men den står där och den ser mig liksom jag ser den och samvetet får mig att resa på mig mot promenadbandet, och ja där på bandet ser jag ut och varenda minut på det känner jag bara efter den innerliga längtan efter våren och att få sätta på mig mina Adidas-skor.

Ut för att andas… Ut för att ha naturen inpå mig.. Med sakta steg för att hinna öka på dem mer och mer för varje dag, promenera som om det vore den sista dagen, för hur det än är så är det lång vinter-ide-tid för en frusen själ som mig.