Renoveringen här hemma..

Ja den är intensiv i perioder. I somras målade jag under hela semestern, (stor del till att bloggandet uteblev) Jag målade, mannen snickrade.. Som ni ser förebild på vårt staket så var det fallfärdigt… Det var bara att riva ner, bygga nytt.. Målningen skedde i garaget under regniga dagar. Uppsättningen på soliga dagar. Och jag blev nöjd med resultatet, även om det tog sin tid. Men det är klart.. det var 200 staketplankor.. Min kreativa sida av mig tyckte även att det var kul att utveckla hela projektet lite extra med att få dit en planka med ”åtta” på. Då vi bor i hus åtta. Även en planka med tulpaner lite diskret fick min kreativa ådra att må bra.

När jag ändå höll på att måla passade jag på att måla alla järnstaket upp till trappan, ner till källartrappan och på balkongen på övervåningen, det lyser upp så fint med att måla i vitt, även det staketet var brunt innan. Tänk vad lite färg kan göra.

Inte nog med det, jag målade även väggarna till inglasade altanen, även det var brunt innan, men nu är det vitt och fint. Även om min huvudsemester innehöll mycket målning med totalt 15 liter färg så måste jag ändå säga att måla är något som jag inte bra på men tycker ändå att det är rogivande på något sätt. Och så inspirerande då man ser förändringen.

Det var sommarprojekt det… Nu i vinter har vi ett litet större projekt inomhus. Kommer mer om det vid ett annat tillfälle. Projektet vi har nu är ändå ett sådant projekt som går att pyssla med under alla lediga stunder. Ingen som måste vara klart nu, men förhoppningsvis till våren.

Att få hjälpa till

Jag har i omgångar i perioder virkat och skickat iväg till olika välgörenhetsgrupper. Det har blivit några genom åren och det känns som ett bra sätt att hjälpa till. Garn är inte billigt direkt och jag har fått in nån krona här och där genom en del beställningar, och dem har jag lagt undan för just sådana projekt. Som att köpa in garn och fraktkostnader. Nu har det samlat på sig en slant och de senaste dagarna kände jag att det var dags att hitta ett nytt hjälpprojekt. Och igår kväll hittade jag det.. Fiadockor. Virkade dockor utan hår som skall hamna hos våra cancersjuka barn runt om i landet.

Underbart, tänk hur en ide om något så hjälpande som kan glädja ett cancerdrabbat barn. Projektet startades av gymnasieläraren Malin i Bålsta. Projektet har rullat på och fler virkare runt om i landet har hjälpt till. Och nu hänger även jag på.. Bara tanken av att få veta att de cancerdrabbade barnen kan få något så ompysslat handarbete till sin famn, värmer mitt hjärta. Samtidigt så kan jag även här få leva ut min kreativitet.

FB-Gruppen: Fiadockor har redan fått över 500 medlemmar.

Att få skriva

Det händer ofta att jag älskar dem. Orden.. Och det nedskrivna, då de flyter ur mig som pärlor från ett brutet halsband.. Faller ner på golvet under mattorna, mellan golvlisterna och bakom bordet i köket. Jag plockar upp dem och trär dem på nya band. Fast visst, det är ju samma gamla ord egentligen, utslitna och knappt formbara. Men jag behöver dem så väl, så jag sitter där och pusslar ihop dem till nya meningar och känner mig kreativ. Skrivandet för mig har alltid varit viktigt, jag går alltid redo med material i väskan, i hemmet, på semestern.

Visste ni att 97 procent av våra tankar är samma som de gamla, har jag läst…. Jag undrar ibland hur de tre procenten ser ut ?? Känner man något speciellt då tankarna är nya ? Kommer det upp små skyltar i huvudet som säger ”pling… en ny tanke” ? Men jodå…. visst har det hänt att jag har stannat upp och tänkt ”wow, det här var en alldeles ny tanke, den har jag aldrig tänkt förut”. Då rullar orden igen, fast på ett annat vis. Lugnare, tror jag. Inte alls som pärlorna. Men jag har dem där inom mig och är fortfarande noga med att få det bestående från en tanke ner till pennan, för att få det skrivna ordet på papper i mitt block.

Mitt forna jag.. 
Med mycket funderingar och tankar..
Idag.. Bara lite mer rynkor än då, okej, även några gråa hårstrån..
Men så mycket mer funderingar som då, men idag är de mer formbara..

Drömmen om journalistyrket fanns där inom mig hela tiden sedan barnsben, jag älskade att sätta mig vid skrivbordet på mitt rum, fatta pennan och få ner tankar. Dagbok skrev jag varje dag, drömmen om en skrivmaskin i tonåren resulterade i en röd blänkande sak som prydde mitt skrivbord fint. Bland alla mina andra fina kontorsdetaljer – material. Ibland visste jag inte om jag ville ha det just bara för att inredningens skull eller om jag älskade att skriva. Idag som vuxen vet jag bättre, jag älskade allt i ett sammanhang och gör det än idag även om jag inte titulerar mig som journalist, för den drömmen har bleknat.