Att

Sätta sig ner och skriva ett tal kan för många vara svårt, själv har jag inte haft större problem med skrivandet. Däremot är jag definitivt ingen talare. Jag har många gånger avundas dem som kan tala helt fritt och nå ut till andra med vad som ploppar upp i hjärnan, medans jag får hålla mig till det skrivna ordet. I skolan tyckte jag det var jättejobbigt med redovisningar medans jag hade det lätt för att skriva långa uppsatser istället. Som vuxen har man mognat på sig, men ändå att hålla ett personligt tal kan än idag vara svårt. För den som inte kan skriva ett eget tal så finns det en bra tjänst för det. Jag minns när jag höll tal inför dotterns student. Talet var långt och jag visste inte ens om jag skulle kunna ställa mig upp och framföra det. Jag genomförde det till slut, trots darriga händer, darrigt tal med tårar som föll ner ifrån mina kinder. Jag avslutade talet med stolthet över min dotters student och jag tittade upp och såg många lyssnare (släkt & vänner) torka sina kinder. – Jag nådde ut, både i tal och skrift!

Att få skriva

Det händer ofta att jag älskar dem. Orden.. Och det nedskrivna, då de flyter ur mig som pärlor från ett brutet halsband.. Faller ner på golvet under mattorna, mellan golvlisterna och bakom bordet i köket. Jag plockar upp dem och trär dem på nya band. Fast visst, det är ju samma gamla ord egentligen, utslitna och knappt formbara. Men jag behöver dem så väl, så jag sitter där och pusslar ihop dem till nya meningar och känner mig kreativ. Skrivandet för mig har alltid varit viktigt, jag går alltid redo med material i väskan, i hemmet, på semestern.

Visste ni att 97 procent av våra tankar är samma som de gamla, har jag läst…. Jag undrar ibland hur de tre procenten ser ut ?? Känner man något speciellt då tankarna är nya ? Kommer det upp små skyltar i huvudet som säger ”pling… en ny tanke” ? Men jodå…. visst har det hänt att jag har stannat upp och tänkt ”wow, det här var en alldeles ny tanke, den har jag aldrig tänkt förut”. Då rullar orden igen, fast på ett annat vis. Lugnare, tror jag. Inte alls som pärlorna. Men jag har dem där inom mig och är fortfarande noga med att få det bestående från en tanke ner till pennan, för att få det skrivna ordet på papper i mitt block.

Mitt forna jag.. 
Med mycket funderingar och tankar..
Idag.. Bara lite mer rynkor än då, okej, även några gråa hårstrån..
Men så mycket mer funderingar som då, men idag är de mer formbara..

Drömmen om journalistyrket fanns där inom mig hela tiden sedan barnsben, jag älskade att sätta mig vid skrivbordet på mitt rum, fatta pennan och få ner tankar. Dagbok skrev jag varje dag, drömmen om en skrivmaskin i tonåren resulterade i en röd blänkande sak som prydde mitt skrivbord fint. Bland alla mina andra fina kontorsdetaljer – material. Ibland visste jag inte om jag ville ha det just bara för att inredningens skull eller om jag älskade att skriva. Idag som vuxen vet jag bättre, jag älskade allt i ett sammanhang och gör det än idag även om jag inte titulerar mig som journalist, för den drömmen har bleknat.

Att skriva

Redan som liten tyckte jag om att skriva, när det var dags för skrivstil i skolan var jag överlycklig, jag koncentrerade mig till 100 %, när jag började högstadiet fick vi skrivmaskinskurser och jag älskade dem. Sedan kom datorn och bloggande på det. Det är en del av mitt liv, men upplever idag att man tappar den handskrivna skriften, man tar inte för sig den så lätt som man gjorde innan teknikens värld kom till gällande skrift.

Fredagstema – Människoskapelser

Ett livstecken

Jag hörde nästan av mig flera ggr… 
Jag skrev en rad och tryckte nästan på ”publicera…”
Sen flyttade jag pekaren åt sidan och släppte…
Med tanken jag ”ids inte..”

Visste ni, att gör man så, händer faktiskt ingenting..
Jag läste min rad igen och raderade allt…
Nu nästan 2 veckor senare..
Kanske behöver jag dig (bloggen) ändå…

 

Det var inte riktigt meningen, vet inte riktigt vad som hände där ? Med att vara van vid att blogga ett inlägg om dagen till att ta klivet att hålla mig borta så länge är ju inte riktigt likt mig. Tack för er saknad och undrande.. ! Inget har hänt mig eller familjen och jag / vi  mår bara toppen.. Utan det  handlade nog mest bara av en släng av avsaknad till vilja och lust. Kroppen har just nu intagit ”varva-ner-känsla-inför-semester” 

Tillfredsställd

Jag är lyckligt lottad som har ett arbete att gå till, glad för att jag storm trivs på mitt arbete och har helt underbara arbetskamrater. Trots att min kropp säger ifrån ibland, eller att tröttheten tar över genom att vara natt arbetare så ger mitt arbete ger mig inte bara lön med betalda räkningar och mat på bordet, det ger mig så mycket mera.. Som ex tillfredsställelse och glädje.

Att få vårda gamla, unga och sjuka människor är mitt kall, och jag skulle inte kunna tänka mig att byta arbetsplats eller för den delen byta arbetstider.

Drömjobb ? Ja eller…  Eftersom  jag trivs så bra med mitt arbete och faktiskt kan tänka mig att jobba med det fram till jag blir pensionär så måste det väl ändå vara ett slags dröm jobb  Men visst drömmarna man hade när man var yngre var ju inte direkt att jobba inom vården, då fanns tankarna på… att skriva, som ex författare eller journalist. Så blev det inte.. Skrivandet har jag ändå uppnått här i bloggen, och känner mig tillfredsställd med det.